Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namnTar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå Jag tog en roll när du blev sjuk
En roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut
Som min tro på en ingripande gud I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
I en värld byggd av män för männen
Där ingenting har något värde
Utom minnet av allt som var vårt | Caes de cabeza delante mío
de camino a tierras desconocidas
Y cuando tu enfermedad se te haya llevado
le daré a alguna calle tu nombreSaca nuestra cámara
Haz una fotografía más
donde sólo sonrías y estés quieta Parece tan sencillo amigo
Sin embargo es tan incomprensiblemente difícil
Sí, parece tan sencillo amigo
Pero nada en este mundo fue
nunca fácil de entender Asumí un papel cuando enfermaste
un papel que exigía tener la piel dura
Mi reserva de fuerzas se acabará pronto
como mi fe en un dios interventor En tu gran corazón empiezan los latidos a ser pequeños
Y tu tocas mi mejilla lo que me hace entender
que es cuestión de horas hasta que te vayas Cinco pasos hacia atrás, dos pasos hacia delante
Desde cerca parece un baile
Y en el sueño te agarras tu de mi mano Parece tan sencillo amigo
Sin embargo es tan incomprensiblemente difícil
En un mundo hecho por hombres para los hombres
Donde nada tiene ningún valor
Excepto el recuerdo de todo lo que fue nuestro |
